Som några av er redan vet så är jag hopprädd. Eller hopprädd och hopprädd är väl fel att säga för jag hoppar ju, men det knyter sig verkligen i magen på mig när det börjar bli för högt. 
Det har ju gått så himla bra för mig nu under en period jag har hittat glädjen i hoppningen istället för att bry mig så mycket. 
Men idag vet jag inte vad som hände, vi hade hoppning på Nyby och jag hoppade itne högre än 40 med Tessie men jag var nästintill gråtfärdig flera gånger. Vet inte varför för jag kände mig inte rädd. Jag tyckte det gick jättebra t.o.m men ändå låste sig hjärnan och det gick verkligen inte att släppa det. Från att jag hoppade första hindret tills jag var klar för den gången andades jag inte och stängde ute allt. 
Några som inte var med och red stog på marken och skulle kolla på oss för att sedan ge kritik, men jag hörde knappt vad dom sa när jag väl hoppade. 
Men det konstiga va att jag var aldrig rädd, iaf inte för hindrena. 
Vet inte vad det var jag var rädd för det är ju faktiskt inte så högt att ramla om det vore så. 
Hon är ju lika hög som Taggen. Aja det är väl bara på´t igen och köra. Jag ska komma över det!!

Får se om jag någonsin kommer upp i dem här höjderna. Jag nöjder ig med 1 meter så länge ;)