Jag kan inte hindra leendet, det bara finns där.

Härom veckan fick vi som uppgift att skriva om vårt smultronställe, och nu sitter jag i bilen och funderar. Funderar på vad som är mitt smultronställe i Flen.

Jag svänger av till höger, in på grusvägen. Kör förbi ridhuskortsidan och parkerear bilen nedanför hagarna. Hästarna som är ute i hagen lyfter nyfiket på sina huvuden och spanar på vem som kom.

Jag är bara här på snabbvisit idag, ska bara lämna ett papper inne på stallkontoret. Jag kliver ur bilen och börjar gå över den snöklädda stallplanen. Två barn som snart ska rida har just kommit och de skuttar glada fram mot stallet, fnittrandes och skrattande. För några år sen var det där jag och min syster, glada och fulla av spänd förväntan inför dagens ridpass.

Det var länge sedan, och nu har jag en egen häst. Men om jag någon gång rider en lektion på ridskolan, då finns den där känslan kvar. Bubblande och pirrande. Det är något speciellt över det där med ridlektion. Vare sig det är med min egen häst eller på en av ridskolans.

Leende åt de gamla minnena går jag in i stallet, där det är fullt av glada barn och ponnyer som snart ska ut på lektion. Det går inte att motstå att smittas av atmosfären - förväntan, lycka och harmoni. Jag går igenom stallet, långsamt så det tar längre tid, så jag går mer tid att andas in känslan som finns i luften.

Jag lämnar pappret på kontoret och går tillbaka, lika långsamt så att tiden inte ska gå så fort. Glada "Hej!" och leenden utbyts mellan mig och de jag möter i stallet. Det är härligt, alla är så vänliga och varma här.

Jag tänker tillbaka, tänker på allt jag upplevt här. Alla skratt, alla glada och roliga, men även några sorgliga minnen. Det är fullt av dem här, minnena.

Finntorp är verkligen en speciell plats, kommer jag fram till. Den betyder så mycket för mig, det är så mycket jag har upplevt här, så mycket som jag lärt mig.

Jag har nått fram till stalldörren och går ut igenom den, med en helt annan känsla än när jag kom. Inte för att jag var ledsen när jag kom, men nu när jag går är jag ännu gladare. Gladare och mer harmonisk. Livet tycks mig lättare nu, och än mer underbart. Jag kan inte hindra leendet, det bara finns där.

Det finns en harmoni i luften på ridskolan, och när jag sätter mig i bilden och stönger dörren, så känner jag nöjt hur jag tar med mig lite av den luften, den harmonin.

När jag kör förbi paddocken, med det lite slitna, vita staketet, tittar jag på ponnyerna som travar runt med glada barn guppandes på ryggen. Jag ser hur barnens ögon lyser av glädje.

Där, i paddocken med det lite slitna, vita staketet, tävlade jag min allra första lilla hopptävling. Där spelade vi ungdomar en teater för några år sedan. Där red jag för många, många, år sedan en lektion på ponnyn Choko, och jag minns att det gick extra bra att rida den dagen.

Plötsligt inser jag hur glad jag är för allt som ridskolan har gett mig, som ridskolan fortfarande ger mig. Jag ler ännu bredare och kör vidare, glatt medveten om att jag närsomhelst jag vill finna harmoni kan jag komma tillbaka. jag sneglar lite i backspegeln. Härom veckan fick vi som uppgift i skolan att skriva om vårt smultronställe i Flen. Jag vet exakt vad jag ska skriva om.

Frida Martinsson

Alla kanske inte vet att Frida vann tävlingen med denna text, och juryns motivering var:

"Med klar, journalistisk prosa ger Frida Martinsson en vacker och engagerande bild av sitt smultronställe, och lyckas få med både barndomsminnen och nutid. Hon har ett levande bildspråk som fångar dofter, synintryck och känslor. Nej, Frida vi kan inte heller hindra leendet. Det vara finns där. När vi läser din text"