Jag kommer ihåg den där dagen, den där torsdagen så himla väl. 
Stämningen som låg över stallet när alla visste att det kanske var sista torsdagen någonsin som ridskolan var öppen. En dag kvar på hela ridskolan sen var allting slut. Framtiden var mycket ovis och ingen visste vad som skulle hända nu. Skulle stallet stå och förfalla flera år innan det blev sålt eller skulle någon köpa. Den största frågan var nog om skulle det få fortsätta vara en ridskola eller skulle det komma några personer som skulle driva ett tavlingsstall eller kanske ett försäljningsstall på vår kära lilla ridskola. 
Det kanske var sista gången alla dessa underbara torsdags personer skulle vara samlade, kanske för alltid. Människor som man aldrig såg skymten av när man inte var i stallet. 
Den där känslan som växte sig starkare och starkare under kvällen. Vi avslutade kvällen med fika precis som vi alltid hade gjort men ändå var det så himla annorlunda än vad det brukar. 
När vi sedan stod där på baksidan allihopa, redo att hoppa in i våra bilar kände jag hur tårarna började tränga fram. Det jobbigaste var när Mimmi och Fia rullade iväg, dem personerna som jag hade spenderat mina torsdagar med under nästan 1,5 års tid. 
När jag åkte därifrån trodde jag att det skulle vara sista gången jag satta min fot där. Sista gången jag satte min fot i mitt andra hem, som alla andra säger. Alla skämt om att jag skulle ställa dit en säng var nu bara just det, skämt.